Padjelantaleden i tre etapper

Det finns en sorts lättnad i att inte behöva göra allt på en gång.

Padjelantaleden är cirka 150 till 160 kilometer öppet fjäll mellan Kvikkjokk i söder och Akkajaure i norr, och de flesta som går hela sträckan lägger nio till tio dagar på den. Det är en vecka och lite till med allt på ryggen, långt från väg och för det mesta långt från mobiltäckning. För många blir just det tröskeln: inte branterna, inte vädret, utan kalendern.

Men leden behöver inte tas i ett svep. Tack vare ett litet nät av helikopter och båt går Padjelanta att dela i tre etapper som var och en ryms på en långhelg eller en kort vecka. Du kan gå hjärtat först och spara ändarna, eller beta av en bit varje sommar tills hela leden ligger bakom dig. Det här är guiden till att göra precis det.

Varför dela upp leden?

Padjelantaleden är den mest lättvandrade av de stora svenska fjällederna. Namnet kommer från lulesamiskans Badjelánnda, “det höga landet”, och det är just vad du går på: ett öppet, böljande högfjäll ovan trädgränsen, utan Kungsledens brantare pass och stenpartier. Terrängen är snäll. Det som gör leden krävande är i stället avstånden och ensligheten, och båda går att kapa genom att dela upp turen.

Leden ligger i sin helhet inom Laponia, Unescos världsarv, och passerar mötespunkten mellan tre nationalparker: Padjelanta, Sarek och Stora Sjöfallet. Du går genom ett av Europas största sammanhängande vildmarksområden. Att ta det i etapper är inte att fuska, det är att ge varje del den tid den förtjänar.

De tre etapperna

Mitt på leden, vid stranden av sjön Virihaure, ligger Stáloluokta: ett sameviste i Tuorpons sameby, med kyrkkåta, bastu och stugor. Det är också ledens helikopternav, och det är därför uppdelningen i tre etapper fungerar så väl. Stáloluokta blir gångjärnet.

Den södra etappen, Kvikkjokk till Stáloluokta. Här börjar leden i björkskog och stiger gradvis upp mot kalfjället. Den här delen har mest variation i landskapet: skog, älvdalar och de första vidderna.

Det höga landet, kring Virihaure och Padjelanta. Hjärtat. Det vidaste, öppnaste partiet, med Sulitelmas glaciärer i väster och vatten så klart att det är svårt att bedöma djupet. Många baserar några dagar runt Stáloluokta och vandrar dagsturer härifrån.

Den norra etappen, Stáloluokta till Akkajaure. Leden sänker sig sakta mot norr och slutar vid Vaisaluokta eller Änonjálme, där en båt tar dig över Akkajaure till Ritsem och vägen. Avslut med vatten under kölen i stället för stövlar i myr.

Gå dem i valfri ordning. Flyg in till Stáloluokta och gå söderut det ena året, norrut det andra, så har du hela leden på två semestrar utan att någonsin packa för mer än en knapp vecka.

Logistiken som gör det möjligt

Det är helikoptern och båten som förvandlar en tiodagarstur till tre korta. Helikoptertrafiken sköts av Fiskflyg, ett familjeföretag som flyger reguljärt sommartid till Stáloluokta från både Kvikkjokk och Ritsem. Du bokar plats, lämnar bilen vid endera änden och flyger in eller ut där det passar din etapp.

I norr går båten M/S Storlule över Akkajaure mellan Ritsem, Änonjálme och Vaisaluokta hela sommaren. Den går att räkna med, men kontrollera alltid aktuella tider och pris inför avresa, och ha marginal: i hård vind ställs turerna in.

Stuga eller tält?

Padjelantaleden är en utpräglad stugled, med tretton stugläger på dagsmarschs avstånd. STF driver stugorna i ledens ändar, medan stugorna inne i världsarvet sköts av Badjelánnda Laponia Turism. En viktig skillnad: BLT:s stugor går inte att förboka, de fylls i tur och ordning. Kommer du sent en kväll i högsäsong kan det vara fullt.

Därför tar erfarna vandrare alltid med tält, även på en stugled. Allemansrätten gäller, och en tältplats vid Virihaure i kvällsljus är inget straff. Tältet är din försäkring; stugan din bonus.

Fiske längs leden

Det här är rödingvatten, inte abborrvatten. Virihaure är känt för sin röding, och flera av sjöarna längs leden håller både röding och öring. Vill du fiska behöver du Jokkmokkskortet, ett fiskekort som gäller en kilometer på vardera sida om leden. Köp det innan du går; täckningen räcker sällan till att lösa det på plats. Ett hopfällbart spö väger nästan ingenting och kan bli skillnaden mellan torrmat och färsk fisk över elden.

Utrustning för det höga landet

Öppet högfjäll betyder väder utan att be om lov. Inget skydd av skog, ingenstans att gömma sig för vinden, och temperaturer som kan svänga tjugo grader på en eftermiddag. Lagerprincipen är inte en rekommendation här, den är förutsättningen: ett andande baslager, ett varmt mellanlager och ett vind- och vattentätt skal som faktiskt håller. Lägg till rejäla kängor som tål blöt myr och en ryggsäck som bär en veckas mat. Scandinavian Outdoor för det mesta av den biten, handplockade märken som klarar nordiskt väder.

Navigationen förtjänar en egen tanke. I så öppen terräng är det lätt att tro att man ser vart man ska, ända tills dimman lägger sig. Karta och kompass är grunden, men en klocka med GPS och offline-kartor är en billig livförsäkring när sikten försvinner. Suunto bygger sina instrument för precis det här: dygnslång batteritid, barometer och kartor som fungerar utan täckning.

Och de långa, tysta sträckorna över vidderna? Perfekta för en berättelse i öronen. En nedladdad ljudbok från BookBeat följer med dit ingen radio når.

När på året?

Säsongen är kort. Räkna med början av juli till början av september. Tidigare än så ligger ofta snö kvar i de högre partierna och älvarna går höga av smältvatten; senare stänger stuglägren och transporterna drar in. Mitten av juli till mitten av augusti är den säkraste perioden, med ljusa nätter, framkomliga vadställen och störst chans att helikopter och båt går som tänkt.

Tre etapper, en sommar eller tre. Det höga landet går ingenstans.